En underbar pojkvän som kommer hem med blommor och choklad när han vet att jag mår dåligt.
En mor och far som alltid finns där och ställer upp, fast vi nu bor 50 mil ifrån varandra.
Mormor och morfar som ringer och hör hur jag mår nästan dagligen, och en speciellt morfar som installerar skype och lär sig hur man skriver och ringer bara för att hålla kontakten med mig.
En älskad lillasyster som kostar på sina biljetter och kommer ner och hälsar på mig här nere i Göteborg i flera dagar.
Många av mina släktingar som hör av sig på sms med jämna mellanrum och hör hur det är, och frågar hur det går.
Mina underbara vänner som finns där och hör av sig med jämna mellanrum, fast jag känner mig som världens sämsta vän.

Och att jag har alla andra som känner sig träffade, som vet med sig att jag bryr mig om er.
Jag är så glad, jag är så lycklig. Även fast plånboken inte är tjock, även fast jag inte har ett jobb och en stadig inkomst, även fast familjen är så långt ifrån, och även fast jag vet att jag inte kan träffa och tillfredställa alla mina vänner, så är jag nöjd med livet, även fast man önskar man kunde göra mer.
Jag älskar er och saknar er, och Dalarna.