Jag funderar, jag kom in på en blogg. KanDeeDrawnings närmare sagt.
Hon pratade om någon diagnos/sjukdom. Hon skrev ut en länk i bloggen och jag klickade in.
BDD symboliserade hon den som, jag trodde hon pratade om Bilddagboken först, men icke.
Jag klickade in på länken och började läsa, för jag trodde det var nåt udda. Jag hade aldrig hört talats om det förut.
Jag läste igenom och läste symptomen, och det klickade direkt. Jag kände igen mig på 85% av punkterna om man säger så. OM du går in HÄR och läser om vad det är för något så kanske någon mer känner igen sig på det.
Jag gjorde iallafall det, det kändes som om att texten var om mig själv. Det mesta stämde in, lite läskigt.

Någon mer som känner igen sig?
Jag har såna komplex, men försöker få vardagen att fungera ändå med lite hjälp av andra och hjälpmedel.
Jag har varit nogrannare med mitt utseende förut, men är inte lika noga längre. Men ända är det jobbigt för mig att vistas ute bland folk, då jag har så svårt att visa mig i "vissa vinkar" med mera. Jag tror jag är fetare i en vinkel, jag tror mina tänder är fula om jag ler, jag tror min näsa ser konstig ut om jag kollar upp. Jag kan inte kolla ner för då ser man dubbelhakan, jag kan inte stå rakt upp och ner för då ser alla hur kobent jag är. Förstår någon hur det känns?
Jag vet att jag inte är ensam, det är jobbigt.
Jag blir påmind varje dag om att jag är en svagare person inför andra. Jag har svårt att vistas på stan ensam. Jag kan inte festa med folk jag inte känner igen, jag kan inte stå och vänta på bussen ensam helst för det är läskigt med folk som glor. Fast egentligen glor dom ju inte. Jag inbillar mig massor, och det är det som gör illa mig. Jag gör illa mig själv med inbillande.
Jag vet att jag är större än många, och att jag ser ut på ett särskilt sätt, men så är väl alla.
Alla ser ut på sitt sätt, och alla är olika stora. Men det är alla saker jag nämnde över + några tusen till saker som jag går runt och tänker på dagligen. Jag vistas inte ute mycket bland folk. Jag slipper det helst om jag måste.

Det var värre förut. Det blir bättre och bättre, för jag har en pojkvän som är så duktig på att uppmuntra mig och göra mig glad och bra humör. Han tycker jag är vacker och han tar mig för den jag är. Men än idag plågas jag av alla tankar.
Jag har ett monster inuti mig, ett monster i huvude som jag inte blir av med. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli av med dom. Det är en grej jag levt med länge, och länge till kommer jag leva med det. Självklart är det påfrestande men finns inte så mycket att göra, mer än att öva på självkänslan.
Men tro mig, det ska ske förändringar för mig själv inom en snar framtid. Jag ska börja med saker jag inte gjort förut. Jag ska göra något som får mig själv att må bättre. Jag ska börja med ett litet projekt har jag tänkt.
Skriva upp, tänka, planera, skriva, mäta, väga, motionera. Ni förstår nog vad grejen gäller. Det är dags nu.
Det har blivit för många tankeställare på få dagar. Godispåsen jag köpte idag är nog den sista jag köper på väldigt länge.
Det är dags nu, jag har bestämt mig, jag ska börja på en låg nivå sen arbeta mig uppåt. Jag vill och jag tror jag kan lyckas med rätt hjälp.


Väldigt känslosamt inlägg såhär på natten. Men det behövdes.
Det är skönt att känna att det finns människor med samma problem som mig när det gäller mitt tänkande och min känsla för mig själv. Jag är inte ensam, jag är faktikst inte det. Men jag behöver mer stöttning än jag redan får. Det behövs, det är dags nu. Hoppas det finns någon som förstår. Jag vet 3 personer som jag tror försår mig till 100%.
Hampus, Mamma och Michaela. Min pojkvän som förstår mig till 110%. Min mamma som stöttar mig igenom allt. Michaela som jag nästan tror jag är tvilling med. Vi har aldrig träffats, och egentligen inte träffats så mycket men vi delar så mycket. VI har mycket gemensamt och vi är lika varandra. Jag vet inte om du läser, men jag tänker vara rädd om dig stumpan!