Jag mår inge vidare idag, jag känner mig seg och allmänt borta.
Jag mår inge bra varken fysiskt eller psykiskt. Vi får se vart dagen tar vägen.
Just nu hade jag behövt komma ner till min pojkvän. Jag hoppas dagarna går fort, jag vill bort.

Just nu sitter jag och ringer runt till olika företag. Jag skickar iväg mail till företag och jag skriver upp adresser till företag så jag kan nå dom på alla olika sätt. Jag tror jag har sökt över 100 arbeten över mail, telefon och brev. Men inte ett arbetstillfälle har getts än. Det är roligt att vara ungdom idag och inte ha något att göra efter studenten. Särskilt när man har gått media och inte vet hur man ska bete sig för att få jobb. För ni som inte vet, media är ingen yrkesförberedade linje, tragiskt.
Jag har så gott som slösat bort 3 år av mitt liv på att gå i skolan. Jag har ingen nytta av det just nu ändå.
Får se vad arbetsförmedlingen kan göra. Dom hör väl av sig nästa vecka. Jag ska höra lite angående praktiker och sånt nere i Varberg. Något måste ju finnas att göra, och med praktik borde det ju innebära något arbete i framtiden hoppas jag.

Det är en av de stora sakerna som tynger mig. En börda som ligger över mina axlar och som jag förvärrar tusen gånger till.
Men med pressen hemifrån så blir det såhär. Det finns en människa som inte förstår hur dagens läge ser ut. Plus att HAN inte ser vad jag gör om dagarna när jag är hemma. Enligt honom sover jag, äter jag och skiter jag i princip.
Jag gör absolut ingenting med mitt liv, jag är sluuuut, finito, the end ni vet. Jag är ett värdelöst slyngel från skogen i Dalarna som inte en jävel vill ha att göra med på en arbetsplats. Det är tragiskt, dagens samhälle är tragiskt, jag är tragisk.
Finns det inte en människa eller ett företag som behöver en extra inom företaget?
Jag är såååå looow just nu vad gäller allt, och som sagt det blir inte bättre med tjatet och de hårda orden från min far.
Jag kan inte göra så mycket mer än vad jag gör idag redan. Läget är svårt för någon som bor i Dalarna men som söker jobb i Varberg. Det är ingen som vill ha en. Det finns ingen som orkar krångla med mig, det är slut.
Jag hoppas mitt liv tar en vändning snart för jag behöver det. Ett jobb, en inkomst, en långflytt, en egen lägenhet och ett eget liv tillsammans med min pojkvän. Ska det vara så svårt?
Finns det egentligen någon möjlighet att flytta om man inte har jobb? Finns det bidrag som kan hjälpa en att få en lägenhet. Finns det bidrag som hjälper en att överleva utan jobb, fast med lägenhet och vad det allt heter? Hjälp mig.

Jag har så mycket frågor som jag aldrig får något svar på. Det är ingen som förstår och det är ingen som orkar hjälpa mig. Det enda jag får är tjat, gnäbb om hur dålig jag är, och att jag inte gör något om dagarna.

Ett praktexempel igår vid matbordet.
Jag skulle vara fyndig och göra en deal på ett roligt sätt. Syrran ska sluta röka började jag med, pappa ska sluta snusa då han redan slutat rökt. Mamma kan sluta röka och jag själv kan sluta äta godis. För det är våra största laster här i livet. Men inte då, pappa vräkte ur sig i stil som; "ja och du kan ju hitta dig ett jobb".
Jag finner inga ord längre, jag är orklös, jag ger upp snart, det är väääldigt nära innan jag kollapsar.
Jag går på den sista energin just nu, är det inget nytt som sker, något som äntligen kan komma att gå som jag vill så ger jag upp.

Jag ger upp och lägger mig på sängen som så många andra idag och ställer mig på viloläge. Jag är dödsslut.