Sommarkänslorna kommer krypandes sakta på tå.
Jag hoppas solen och den riktiga värmen kommer snart, jag behöver den.
Jag behöver några lugna dagar då jag kan koppla av i solen, ta mig en promenad och filosofera.
Studenten är nära, och jag har aldrig någonsin varit räddare än vad jag är just nu för framtiden.
Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska få ihop mina pengar, vart jag ska ta vägen.
Men jag kanske ska göra som alla säger, ta livet med en klackspark, är det så man går vidare?
Blir livet bra då? Jag har så många bekymmer, så många frågor och svar jag behöver få reda på.
Men det är svårt att ställa en fråga när man inte vet något om det man vill fråga, ganska logiskt.
Det är svårt att formulera sig, det är svårt att sätta sig in i en situation man aldrig suttit i förut, jag är rädd.
Jag är rädd för saker som jag egentligen, innerst inne vet aldrig kommer ske, men pressen tär på mig.
Med magont som kryper sig på varje dag mer eller mindre pga olika problem är inte lätt att handskas med alls.
Vad ska jag göra för att få ner ångesten, oron, stressen, paniken och klumpen i magen?
Leva för nuet? Och bara fantisera om hur allt blir sen?
Jag har gjort så mycket, men aldrig har något velat gå min väg, aldrig någonsin.
Jo jag fick killen jag visste jag ville leva med, och vännerna som stöttar mig och familjen.
Men sen då? Det finns något runt det också, man kan inte bara leva på känslor, man måste få beröring och göra det ma tycker om, just nu funkar inget alls. Jag vill ha ett jobb jag trivs med, och ett jobb som gör att jag kan försörja mig på och betala det jag ska betala, ett husdjur kanske, räkningar, lägenhet och allt annat runt. Jag vill ha en trygg framtid, jag är rädd!

Baby, tack för att du finns.
Jag uppskattar allt du gör för mig, det värmer mig och mitt hjärta.
Lämna mig aldrig, var min, dela din framtid med mig, jag älskar dig ♥