Ligger i sängen igen, det är och förblir en seg söndag. Jag ligger här medans syster är och dömer handboll i Säter.
Hade önskat att jag orkat följa med för jag saknar handbollen så sjukt mycket. Att bara få se en match skulle göra mig lycklig inombord i några veckor framåt. Att bara få se hur en match spelas och målen som görs, äh ni förstår. Jag saknar tiden då jag spelade vänstersexa, högersexa, vänsternia eller linje. Fast jag var högerhänt så fick jag in bollar på ett snyggt sätt ibland när jag spelade högersexa, jag hade någon teknik där som funkade. Men jag hade svårt att ta för mig på planen som i så mycket annat så det blev svårt att ens stå på planen vissa gånger.
Jag glömmer aldrig våran handbollscup som vi var med på i Sundsvall, kommer inte ihåg året, men minns att det var sjukt mycket ungdomar både tjejer som killar som var med och spelade, gud vad jag saknar det! Det roligaste var på bussen påväg dit. Dom hade beställt fel buss så alla fick inte plats, men in skulle vi men alla fick ingen sittplats, så vi fick turas om med att sitta i stolarna. Vissa låg på golvet och sov hela vägen, andra satt på varandra, andra satt och sjöng. Det var en sån härlig känsla, men det värsta .. det fanns ingen toalett på bussen. Jag vet inte hur många mil det är upp till Sundsvall men kämpigt blev det, haha. Minnen är saker man aldrig glömmer. Jag har fler minnen jag aldrig kommer glömma, såna där saker som rotat sig fast i hjärtat och som alltid kommer stanna där.
Första gången jag träffades Hampus, hur jag såg han stå där utanför bussen och vänta på mig när jag skulle gå av, det var så härligt. Allt var så underbart när jag fick min första kram av killen jag tyckte om. Hur vi sen gick igenom hela Göteborgs station för att leta på vårat tåg, allt var så mysigt. Och hur vi sen klev på tåget och satt oss. Vi satt oss mittemot varandra på ett fyra säte. Men han var tvungen att byta plats och sätta sig bredvid mig så fler människor skulle få plats. Det inte så mycket folk på tåget, så jag började fundera lite, men gjorde inte mig nåt. NU i efterhand har han berättat att han böt plats för att få sitta bredvid mig, me love!
Jag minns även sista gången jag hälsade på min gammelmormor Karin. Hon låg på dödsbädden, alldeles kall och blek. Andades inte, men det kändes som att hon var närvarandra ändå, Hon hade ett speciellt ansiktuttryck som sa mig att hon hade det bra nu, ett ansiktsuttryck som inte går förklara men som jag får upp en bild i huvudet av om jag tänker på det. Jag minns hur jag försökte vara stark och inte gråtsa. Jag såg mamma, mormor, morfar, och syster gråta. Jag försökte vara stark, men det brast tillslut, det brast även för pappa. Den starkaste människan jag känner började gråta inför mig. Jag trodde aldrig jag skulle få se det. Flera minnen i ett, det är otroligt vad man minns.
Jag kommer även ihåg en resa med mina kusiner till Furuvik när jag var mindre. Jag var inte gammal men vissa saker kommer jag faktikst ihåg än. Hur vi gungade utanför stugorna vi hade hyrt med familjerna, vi gungade med några stora gosedjur. Camilla var inte gammal, dock inte jag och Sandra heller men jag kommer ihåg hur vi lekte och hur roligt vi hade. Mamma, Pappa, Sonny och Helene satt på verandan på en utav stugorna och myste medans vi barn roade oss med varandra och lekte på kvällen.

Något som du kommer ihåg väldigt starkt och aldrig kommer glömma?


Ursäkta för mycket text.