Ibland vet jag inte vad jag tycker och tänker, ibland funderar jag alldeles för mycket, för mycket, jag menar det verkligen.
Vissa saker blir så extremt jobbiga, jag vill bara bädda ner mig och ligga och vänta på att tiden ska gå. Det känns inte som att jag gör något om dagarna alls. Jag går i skolan, när jag känner för det, haha men faktiskt så är det, men skärpning ska det bli. Jag kommer hem, sätter mig vid datorn och tittar runt i tomma intet på internet, tyvärr. Internet är en jävla dålig uppfinning om man tänker efter, sen det kom har allt fler ungdomar/barn blivit beroende av datorn. För hade inte internet funnits hade inte alla dessa jävla spel som skapar ett beroende funnits. Dock har internet många bra funktioner med, tvivlar på om det finns fler fördelar än nackdelar med internet.
Jag är hemma, är inne på mitt rum, går ut med Komet ibland när det behövs och jag pratar med älsklingen. Och att prata med Hampus, är något som jag verkligen behöver varje dag. Mitt liv är enformigt och tråkigt, och jag vet att det är mitt eget fel. Jag är lat, det vet jag gott och väl, men det finns absolut inget som är roande med att gå runt här i Gustafs längre. Jag kan varenda liten väg i Gustafs, efter att jag nu bott här i 18,5 år. Det kanske är dags att flytta?
Fast då krävs ett jobb, och det känner jag just nu att jag inte kommer orka med, fast jag verkligen behöver ett. Men skolan går först för min del, för jag vet vad jag måste göra för att få en framtid. Och för att göra andra i min närhet nöjda. Jag har svårt för skolan, och det blir bara jobbigare och jobbigare att ta mig dit, för schemat jag har nu gör att det inte passar alls med mina bussar hem. Som sagt, det är tråkigt att bo här i Gustafs, jag behöver flytta, men jag kan inte flytta ensam, för det vågar jag inte än. Rädd för att ta de för stora stegen ut i vuxenlivet. Ja, ärligt jag är hur rädd som helst att ta klivet ut i vuxenlivet. Men hur som helst, det är svårt att lämna det här med, eftersom jag har hela mitt liv här, och har tillbringat hela mitt liv här.
Men samtidigt, det som är det svåraste för mig egentligen, är att de där stegen ut. Att ta tag i saker och börja göra saker. Jag är rädd för så mycket. Att bara gå ut på stan ensam är en evig kamp för mig, att se alla människor blickar, att se alla springa omkring och tro att så fort någon öppnar käften så snackar dom om mig. Sen att även behöva ta kontakt med folk om det ska ske något, jag har svårt att ibland ens ringa till någon jag känner. Jag vet inte varför jag är så rädd för saker och ting, men tror det kan ha med mitt självförtroende att göra. Jag vill flytta, jag vill skaffa ett jobb, jag vill göra något med mina kompisarm, jag vill ut och umgås med folk men det är alltid något som tar emot och jag skiter i det sen för jag klarar det inte. Jag är väldigt hemmakär, och trivs här men jag vill ut, jag vill göra något. Jag vet inte vad som är fel, jag kan inte sätta fingret på det. Men att ta steget att skaffa ett lättare jobb och att skaffa en egen lägenhet och flytta med någon som jag känner att jag kan lita på skulle vara ett steg som jag kanske behöver för att "aktivera" mig. Jag har en möjlighet att flytta hem till en kompis, men det är så mycket som spelar in och jag vet inte hur det fungerar med bidrag och allt, jag vet inte hur jag ska göra för att kunna flytta in till henne. Och ännu en gång kommer vi till steget då jag ska klara mig själv med allt, pengar, mat, räkningar, självdiciplin med mera. Är det någon som förstår vad jag menar? och är det någon överhuvudtaget som har läst igenom allt som jag skrivit. Mina tankar behöver bli till ord ibland med, för jag vet inte vem jag ska prata med som skulle förstå och som skulle kunna prata med mig om såna här saker.
Det börjar bli jobbigt att göra samma saker hela tiden, och jag vill göra något men känner att jag inte kan pga många orsaker. Det är så många som tror att jag inte vill göra något med mitt liv. Jag ser många av mina kompisar gå runt med att ha jobb, de är ute om kvällarna och allt sånt där. Jag är inte avundsjuk men självklart vill jag sitta i samma sits, och jag vet att jag måste anstränga mig, men jag vet inte hur man går tillväga, jag är rädd för att ge mig ut, ensam.
Och det blir inte lättare nu när jag har Hampus. Jag vill flytta ner, skaffa jobb där, eller möjligtvis läsa vidare nån kurs på distans eller något, och jobba extra, och sen köpa mig en lägenhet och börja ett liv med han, men skolan måste göras klart. Det är 7 månader dit, och jag hoppas jag klarar det ända dit.
Finns det någon som förstår mig och som tror på mig?
