Jag måste ge upp, ge upp hoppet. Att ständigt gå runt att leva ett dubbelliv i strävan om att försöka må bra. Jag kan ta mycket, men klarar inte hur mycket som helst. Jag trodde jag hade klarat att ta steget, men jag hade så fel i vad jag sa. Jag lider för jag är nästan helt säker på att det inte kommer fungera. Det går inte, jag kan inte, jag klarar det inte, jag sätter punkt på det här nu, jag klarar inte faktikst inte av tanken på det du har gjort, men jag har övervunnit det till stor del.
Alla komplimanger, alla kommentarer, alla stunder i telefonen, alla minnen, tycker du verkligen om allt som sagt att du tycker om med mig? kommer vi träffas? kommer det bli som vi sagt?
Alldeles för mycket tankar, alldeles för mycket frågor, alldeles för mycket av allting, förlåt.
Finns vid min sida, tyck om mig för den jag är, visa att du bryr dig och träffa mig, så blir jag glad.
För jag tycker om dig "gubben" och kan inte tänka mig ett liv utan dig vid min sida.
Hallelujah vad jag hatar känslor.
förlåt